johannastromqvist.blogg.se

Just nu mår inte jag bra, jag känner mig så fruktansvärt nertryckt. Det är inte bara en person som jag känner mig nertryck av utan det är flera stycken. Nästastående, några som kanske inte står mig så nära. Det snackas runt och jag är så trött på det. Jag är så rädd för att göra fel.

 

Så fort jag öppnar munnen så blir allting fel, jag vet inte varför. Jag var verkligen påväg upp igen, jag var verkligen det. Jag var en bra bit upp och jag mådde bra men nu är jag tillbaka där jag var innan, på botten. Det är ingen som förstår det jag går igenom, inte ens min pojkvän som står mig närmst av alla. Jag har förlorat två av mina hästar, jag har inte det lättaste familjelivet, ingen ser på mig hur jag egentligen mår då jag döljer det, men jag känner hela tiden en ångest. Det är så jävla jobbigt att hela tiden gå runt med en klump i magen och hoppas på att den lossnar och allt blir bra. Den kan lossna för stunden men den kommer alltid tillbaka. 

 

Jag vet inte hur jag ska kunna ta tag i det. Jag känner att jag flera gånger är på gång att ta tag i det och det blir bättre men någonstans mitt i allt kommer allting tillbaka, ångesten, allt prat och min mun öppnas och helt plötsligt pekar allting mot mig igen. Jag vågar inte ta tag i någonting och göra det bra hela vägen, jag vet inte hur man gör. Ingen människa mår bra hela tiden, alla har sina svackor men detta är inte kul längre. Nu vill jag inte känna mig så fruktansvärt ensam längre. Jag vill att kompisar ska höra av sig, jag vill kunna höra av mig till dom men då vill jag få någonting tillbaka. Det är så jag tänker i min hjärna nu, vad får jag tillbaka? Får jag någonting tillbaka? Är det bara jag som hör av mig, vill ingen då vara med mig? Asså ni fattar, det verkligen spökar i mina hjärnceller. Jag har knappt hört av mig till en ända kompis detta sommarlovet och ingen har hört av sig till mig heller.

 

Jag har så svårt att hitta tillbaka till där jag var. Jag har svårt att släppa in vänner igen då jag är så sjukt rädd för att bli sviken och sårad igen. Det gör så fruktansvärt ont, men jag vill inte heller stå själv. Jag är väldigt långsint och det har jag alltid varit, ett förlåt men visst ett förlåt är ett förlåt men gjort är ändå gjort liksom. Jag måste lära mig att bli bättre på att ta ett förlåt. Jag måste våga inse att folk förändras och även jag. Jag kan ärligt säga att jag inte känner igen mig själv, jag vet inte vem jag är. Jag försöker hitta vem jag är men det är inte lätt på egen hand. Jag vill må bra igen, jag vill bli bra för nu är jag inte bra.