slide show


Amadeus VI - vad som hände.

2014-03-19 @ >17:03:01 RIP Amadeus
Amadeus var min första egna ponny, min bästavän, min själsfrände. Den 18 november 2013, alltså för fyra månader sedan fick jag tillsammans med min familj ta det tunga beslutet att avliva min allra bästavän.
 
Amadeus förändrade mig som person när han kom in i mitt liv men han förändrade precis lika mycket när han försvann. Det var som att vända på en hand. Det var han som fick mig att må bra, känna mig vid liv och det var han som motiverade mig till att fortsätta och pusha mig framåt. Jag älskade Amadeus av hela mitt hjärta och jag kommer verkligen aldrig släppa taget om honom, jag kommer aldrig få tillbaka någonting av det jag och han hade tillsammans, bara i mina innersta tankar. Han var en ponny som förändrade allt, han var den där lilla busponnyn med glimten i ögat. Det var ingen som kunde ändra på det, han slet sig, tryckte bort boxdörren, sprang till varenda höstrå han kom åt, stack med mig på ryggen men det var sån han var. Men han var också hur go som helst, jag kunde stå och bara pyssla om honom i timmar, trycka in ansiktet under hans varma päls och andas in lukten av honom. Ett tillfälle jag aldrig glömmer med Amadeus var när jag gick ut till hagen, han möter mig och verkligen trycker in huvudet i famnen på mig, sluter ögonen och bara står där i flera minuter, den känslan kommer jag aldrig bli av med. Det är ett av de bästa och finaste minerna med min fina kille. Jag saknar honom.
 
Jag kommer fortfarande ihåg dagen Amadeus kom till mig som om det vore igår, jag var eld och lågor. Jag var spänd av förväntan, tänk er själva. Er första egna ponny anländer. Hans förra ägare lastar ur honom ut transporten iklädd i ett fleecetäcke och transportskydd. Öronen står rakt upp och ögonen tittade nyfiket från ett stället till ett annat. Vi släppte ihop honom med dom andra hästarna och jag var den lyckligaste flickan i världen. Jag hade fått min första egna riktiga ponny!
 
Vad var det då som hände?
 
Under de sista månaderna, eller de sista halvåret jag hade Amadeus började jag känna en skillnad på honom. Han var inte sig lik. Han som alltid älskat att hoppa och verkligen sög tag i hinderna, slutade helt och hållet att bjuda framåt. Han hoppade men det var inte med samma glädje och energi som tidigare. Med tiden blev han mer och mer besvärlig om jag får lov att utrycka mig så. Han slet sig flera gånger om, tappade framåtbjudningen även i ridningen, han som alltid stod still när han skulle få nya skor, klippas eller få en behandling började helt plötsligt protestera och göra allt för att slippa vara med. Det oroade mig. Vi gav honom ljus akupunktur för att släppa på spänningar och ge honom ny energi men han slutade svara på det. Till sist kändes det inte okej att rida honom då han inte hade framåtbjudningen frivilligt och det var som att bakdelen inte hängde med. Vi hade rådfrågat hur många som helst om vad vi skulle göra, mina tränare, andra tränare, ringt veterinärer, haft ute en kiropraktor som kollade på honom men till sist åkte vi ner med honom till Björn Rahm. 
 
Jag kan av hela mitt hjärta erkänna att denna dagen har varit den värsta och mest grymma dagen i hela mitt liv. Vi var där hela dagen. När vi kom dit fick jag först gå med honom, springa fram och tillbaka, logera honom och Björn gjorde böjprov. Han reagerade skarpt och visade hälta på vänster fram, höger fram och vänster bak. Vi gick ner till själva kliniken med honom där Björn tog sprutor i hans ben för att försöka hitta vart hältorna kom ifrån. Där efter upp till paddocken igen och logera honom och göra böjprov. Han visade ingen större skillnad och när jag logerade honom slet han sig, blev lös, sprang igenom en tråd och ställde sig och började äta från en hö hög, jag var i total panik och både skrek och grät. Dom fick tag på honom och vi fick in, han visade tydligt att han hade ont och beslöt oss då för att inte gå ut en gång till. Istället blev han sövd och dom röntgade verkligen hela honom, Björn ville verkligen göra allting för att hjälpa honom. I något av frambenen, jag kommer inte ihåg vilket hade det bildads så mycket brosk att det blivit ben, vilket resulterade att det blivit som en handbroms för honom. Han hade pålagringar på några kotor i ryggen. Och det värsta av allt, hans vänstra bakknä var helt förstört, skelettet hade gått sönder och det skulle aldrig gå att repaerar allting på honom. När jag förstod det, fick jag panik, jag började gråta tills jag inte fick luft längre, Björn behövde inte ens säga någonting innan jag fattade att det inte gick att göra någonting.
 
Det värsta var att säga till pappa att Amadeus inte skulle med hem igen, han frågade något i stil med "ska vi lasta honom, vill du ta honom?". Hans ansiktsuttryck när jag klämde ur mig att han inte ska med hem igen var hemskt. Det fick mig att börja stört gråta och efter det gick det inte att sluta. Vi fick lämna kvar honom på kliniken, jag lede in honom till en box och tog mina sista pussar och kramar från honom och sa hejdå en sista gång som skulle vara föralltid.. Jag har aldrig någonsin gråtit så mycket som den dagen, jag vill aldrig vara med om det igen.
 
Jag sitter med ögonen fyllda med tårar när jag skriver detta inlägget, det är otroligt jobbigt. Amadeus kämpade in i det sista för mig, trots att han hade så fruktansvärt ont så lät han mig rida honom. Det är sjukt, han borde ha protesterat mer än vad han verkligen gjorde. Han kämpade, min kämpe! Jag saknar honom så mycket, det kommer aldrig bli som det var förut.
 
Jag har förändrats så fruktansvärt mycket sedan Amadeus gick bort, jag är inte samma Johanna som jag var tidigare. Jag kan inte vara henne, inte just nu. Och det måste accepteras. Jag har tappat mitt självförtroende och har ingen självkänsla längre. Jag försöker jobba upp det igen, men det är svårt. Det kommer dröja innan jag är tillbaka där jag var. När han gick bort kunde jag knappt prata med någon, jag fick gå och bära på allting själv för att jag kände att "nej, det är ändå ingen som vill lyssna på mig." "Jag drar ner stämningen", det var så jag tänkte och det var så det kändes när jag pratade med mina vänner. Jag behövde prata men bar på det mesta själv, det är verkligen ingen som kan förstå hur det känns att förlora sin bästavän på ett sådant hastigt sett. Jag mår fortfarande inte bra, jag saknar Amadeus så in i helvete. De kvällar jag sover själv gråter jag mig till sömns, allt jag vill är att ha Amadeus tillbaka. Amadeus kommer alltid att vara den som betyder mest för mig, han kommer alltid ha den dära speciella platsen i mitt hjärta som är till för bara honom, just för honom.
 
Detta var vad som hände när jag fick ta beslutet om att låta min bästavän vandra vidare till de evigt gröna ängarna.. Där har han det allra bäst, men jag skulle göra vad som helst för att bara få förklara för honom hur mycket jag verkligen älskar honom, hur mycket han betyder och hur mycket jag saknar honom.
 
JAG BER ER TA VARA PÅ DET NI HAR, DET KAN FÖRSVINNA NER NI MINST ANAR DET! PUSSA LITE EXTRA PÅ ERA PONNYER, HUNDAR ELLER VAD DET ÄN ÄR. JAG LOVAR ER DET ÄR VÄRT DET!
 
Min älskade Amadeus, vila i frid. Här på jorden är du saknad och det märks!
Kram Johanna.

RSS 2.0